Föreställ dig att du är en sol, men att ditt ljus gör människor omkring dig besvärade. Föreställ dig att din värme får människor att känna obehag och att din kärlek gör människor obekväma. Vad skulle du göra då? Om du var en sådan sol?
Jag har insett detta tidigare, men jag inser det idag på en ännu djupare nivå, vad det innebar att vara en sol som inte fick skina. Jag inser nu vilka effekter det har haft på mitt liv och på mitt välmående att jag gång på gång försökte släcka mig själv för att bli omtyckt och accepterad. Jag minns att jag redan i tidig barndom bar på en känsla av att vara främmande i världen. Känslan av att jag egentligen kom ifrån en värld som var mer förmögen att både ge och ta emot kärlek.
Jag hade nu landat i en värld där min kärlek var besvärande, där min glädje, mitt skratt, min livsglöd och energi var irriterande. Jag hade landat i en värld där konkurrens, bedömningar, värderingar och hierarkier alltid krävde att någon skulle vara sämre för att någon annan skulle kunna vara bra. Där någon annan alltid behövde ha det sämre, för att någon annan skulle ha det bra.
Jag anpassade mig givetvis. Gjorde mig mindre än vad jag var. Tystare än vad jag var. Mindre rörlig än vad jag var. Mindre glädjesprudlande än vad jag var. Jag blev kraftlös för att någon annan skulle få känna sig kraftfull. Jag blev sorgsen för att någon annan skulle få känna sig glad. Jag blev destruktiv för att någon annan skulle få känna sig kreativ och jag valde att känna mig värdelös för att någon annan skulle få känna sig värdig.
Det är inte svårare än så. All sjukdom är stagnerad energi. Energi som vänts inåt till ett slutet rum där den inte längre får flöda fritt. Som kontinuerliga blixtnedslag där energin bränner sönder nervtrådarna för att kroppen saknar en åskledare.
Att tända sin sol igen
Det gör mig sorgsen, frustrerad, vemodig och upprörd att vi skapat ett system där våra barn inte får finnas i sin fulla kraft. Där våra barn inte får utlopp för sin fullständiga uppenbarelse, sin enorma energi , sin kärlek till livet och sin oerhörda potential.
Det finns inga dysfunktionella barn. Det finns bara dysfunktionella vuxna som anpassat sig till ett dysfunktionellt system och nu önskar att barnen ska göra detsamma. Vi fick lära oss att allting handlar om det yttre och om huruvida vi passade in i den yttre formen eller inte. Våra inre var det ingen som såg. Vi började att ignorera våra egna behov och våra egna känslor. Vi körde över oss själva så pass många gånger att vi slutade att känna våra egna känslor och behov och vi förväntar oss nu att barnen ska göra detsamma. Vi till och med drogar barnen och betraktar dem som sjuka. Det är vi som i vårt oförstånd gör dem dysfunktionella. Energin behöver få sitt utlopp och det är vår uppgift att hjälpa dem att kanalisera den.
Människors rädslor skrämde mig tidigare men de skrämmer mig inte längre. Jag har bestämt mig för att bara vara jag, fullt ut. Jag har bestämt mig för att vara precis så kraftfull som jag är, precis så lycklig och energisprudlande, kreativ och värdefull som jag är. Jag har bestämt mig för att återigen ösa av min kärlek till alla som vill och vågar ta emot. Det är jag skyldig mig själv. Jag har bestämt mig för att låta den strålande sol som är jag lysa så som den alltid varit menad att lysa i full tillit till att den som blir besvärad införskaffar ett par rejäla solbrillor med bra UV-skydd.
Sanna Nova Emilia, den 30 oktober 2013
– För en värld befolkad av levande människor
